Kvinnor som vägrar sitta fint i bild – En slags hommage

Den där bilden på Susan Sontag har följt med mig i många år. Där sitter hon, en av vår tids stora tänkare, bekvämt tillbakalutad i sin Eames-fåtölj. Inte ängslas hon över sin kapacitet och kompetens som författare.

Jag brukar använda den här bilden när jag undervisar i bildanalys för att illustrera flera poänger angående kvinnor och jobbfoton:

Kvinnor porträtteras sällan så här.

Eller, jo, det är lite typiskt att kvinnor porträtteras i privata miljöer och bland växter. Kvinnor tas ofta ut ur sina professionella sammanhang, medan män porträtteras intill bokhyllor, vid skrivbord eller i laboratorium. Yrkesrekvisitan manifesterar männens yrkesroller och placerar dem i den professionella och kompetenta offentligheten, medan kvinnorna görs till en del av den trivsamma och ofarliga privatsfären.

Men så väljer Sontag själv (får man anta eftersom bilderna genom åren är så snarlika) att låta sig fotograferas i en hemmiljö. Miljön vittnar om ett stort kulturellt och ekonomiskt kapital. Alltid: i närheten av böcker, humanisternas motsvarighet till de där provrören i vilka fotografer uppmuntrar naturvetare att söka svaren på livets gåtor. Ofta: en cigarett i handen, en allvarlig min och ansiktet svagt vinklat uppåt. Blicken, tryggt riktad mot betraktaren.

Den som ägnar sig åt bildanalys söker gärna facit i de stora mönstren. De stora mönstren ÄR viktiga; om vi i de flesta fall skildrar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, ja då behöver det belysas och utmanas. Men bildanalys är mycket mer komplext än så.

Susan Sontag äventyrar varken sin agens eller status genom att låta sig fotograferas i sin hemmiljö. Bildanalys handlar om helhet och kontext, precis som vi i våra spontana läsningar av bilder automatiskt tar in helheter och kontexter.

Så när jag i våras bad Malin Grönborg att fotografera mig, bjöd jag in henne i mitt hem och iscensatte fotografierna av Sontag. En hommage, om du så vill.