Om att missta uttryck för förmåga

”Jadu, om jag sett de där tatueringarna under arbetsintervjun hade du aldrig fått jobbet” 

Kommentaren uttrycktes med ett skratt, men den var uppriktigt menad. Det visste killen med tatueringarna. Det var ju på grund av den här sortens chefer som han bar långärmat under arbetsintervjuer. 
 
Men hur härligt kändes det egentligen att ha börjat jobba på en arbetsplats där definitionen av ”professionell” var så snäv att den inte ens rymde tatueringar? Vilket spelrum fanns då inte för andra fördomar, om andra grupper? 

När jag tog examen 2009 köpte jag har tre bomullströjor. Inga knappar, ingen krage, inga tydliga färger. Bara tre tröjor som neutral rekvisita när jag skulle spela min nya roll som ”professionell” och ”vuxen”. Nästan alla jag känner famlade där på gränsen mellan studentliv och arbetsliv. 
 
I övergångsperioder blir det konkreta och materiella särskilt viktigt. Den som genomgår en skilsmässa investerar kanske lite extra i det där långa matbordet, det där härliga middagar skulle kunna hållas någon gång. Vågar tro på en ljusare framtid. 
 
Kläder och utseende kan verka fåfängt, men jag tänker ibland på professionalitet i två nivåer. Den ena nivån handlar om förmåga: kunnighet, leveransförmåga, punktlighet, följsamhet, kollegialitet osv. Den andra nivån handlar om uttryck: språk, hälsningar, hållning, typsnitt, kläder, skor osv. 

Kruxet är detta: Vi misstar ofta det andra (uttrycket) för det första (förmågan). Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar. 
 
Vi övar ständigt på de roller som vi tagit oss an eller som har tilldelats oss. Och om kläderna är vår rekvisita och arbetsplatsen vår kuliss, så är det kunderna eller patienterna som är vår publik. Inte kollegorna. Det är med kollegorna vi tar en kaffe efteråt. Bakom kulisserna.  
 
Det sägs att Humanisthuset på Umeå campus ritades utifrån en god princip om jämlikhet. Inga lärarrum skulle behövas; lokalerna skulle möjliggöra ett gränslöst utbyte av erfarenheter och tankar mellan studenter och lärare.  
 
Men med tiden skapades ändå separata utrymmen för lärare.  
 
Upprymda av tidsandan och du-reformen hade arkitekterna underskattat människans behov av trygga rum för återhämtning. Vi behöver alla en plats där vi kan lösgöra skjortans översta knapp, gnugga ögonen, söka stöd och finna tröst. 

Kruxet är detta: Vi misstar ofta det andra (uttrycket) för det första (förmågan). Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar. 
 
Vi övar ständigt på de roller som vi tagit oss an eller som har tilldelats oss. Och om kläderna är vår rekvisita och arbetsplatsen vår kuliss, så är det kunderna eller patienterna som är vår publik. Inte kollegorna. Det är med kollegorna vi tar en kaffe efteråt. Bakom kulisserna.  
 
Det sägs att Humanisthuset på Umeå campus ritades utifrån en god princip om jämlikhet. Inga lärarrum skulle behövas; lokalerna skulle möjliggöra ett gränslöst utbyte av erfarenheter och tankar mellan studenter och lärare.  
 
Men med tiden skapades ändå separata utrymmen för lärare.  
 
Upprymda av tidsandan och du-reformen hade arkitekterna underskattat människans behov av trygga rum för återhämtning. Vi behöver alla en plats där vi kan lösgöra skjortans översta knapp, gnugga ögonen, söka stöd och finna tröst.